world-stores.net

Det har nyligen kommit till min kännedom att vi inte har enda defibrillator alltså hjärtstartare på mitt jobb. Enligt min mening är det inte annat än direkt skamligt. Man kan ju undra om mina chefer som bestämmer i sådana här frågor ens känner till det skrämmande faktum att uppemot 10 000 personer varje år drabbas av plötsligt hjärtstillestånd. Det är inte direkt någon liten siffra som man kan vifta undan hur som helst. Tänk om någon drabbas på vår arbetsplats. Då skulle den personen i nuläget vara så gott som rökt. För det är också som så att en försvinnande liten andel överlever ett trauma som hjärtstopp. Jag vill minnas att inte mer än maximalt sju procent klarar sig undan en sådan sak med livet i behåll. Finns det däremot en defibrillator tillgänglig blir det siffror på en gång mycket bättre, då mer än dubbleras chansen till överlevnad.

Det lutar klar och tydligt och på alla upptänkliga sätt åt att jag behöver skaffa en ny bil. Eller i varje fall en som är i bättre skick än min nuvarande, den håller nämligen på att rosta ihop as we speak mer eller mindre. Men som sagt är det osannolikt att jag kommer ha råd att köpa mig en splitter ny. Nej snarare får jag nog undersöka utbudet av begagnade bilar bilar i min prisklass. Det behöver i och för sig inte alls vara något dåligt. Enligt min erfarenhet är det betydligt bättre att satsa på ett begagnat av bra kvalité och av plåtligt fabrikat än att köpa något nytillverkat smäck. Jag anser nog att den vägen är den rimligast är den rimligast i det här läget. Nu har jag i och för sig inte konkretiserat det här så mycket längre ännu, jag har ännu inte definierat de yttre ramar för min budget här. Man kan ju gissa var själv budgettaket kommer hamna och vad det innebär omsatt i bilmodell.

En pool. Jag vill ha en pool. En kollega och två av mina närmsta vänner har redan skaffat sig sådana. Naturligtvis vill jag inte vara sämre. Jag ser redan en risk att jag permanent blir utesluten ur gemenskapen om jag inte också skaffar mig en. Det är nästan pinsamt att jag inte åtminstone har varit i kontakt med en firma som bygger pooler. Beklämmande till och med. I min ställning bör man ha en pool så är det bara. Man bör även ha varit på safari och blivit stämd minst två gånger också vad det nu har med saken att göra. Jag behöver under alla omständigheter skaffa mig en pool snart innan folk börjar håna mig och le nedlåtande mot mig bakom min rygg. Det är nämligen inte otänkbart att något sådant händer inom en snar framtid. Jag kommer själv ihåg alla gånger jag hånat folk som haft mindre grejer än vad jag själv hade.

Jag är och har alltid varit kritisk och ifrågasättande till min natur. Det har många gånger varit en anmärkningsvärd tillgång eftersom jag tycks ha lättare än de flesta andra att genomskåda folks motiv när de gör eller säger något. Den här talangen, om man nu får kalla den talang, gör också att jag i mitt tycke är bra på att identifiera den sanna avsändaren bakom ett budskap eller meddelande som publicerats någonstans. Andra gånger kan alltihop dock mer kännas som en förbannelse. Varför kan jag inte få vara lyckligt ovetande bara? Som det är vet jag direkt vad vissa politiker menar med de floskler de häver ut sig. Jag vet vad ett praktiskt genomförande av deras idéer skulle innebära. Men det gör inte i alla, långt därifrån faktiskt. Allt det här kan göra mig rätt deprimerad ibland. På några minuter kan jag gå från att känna rättmätig ilska och indignation över att folk inte förstår sitt eget bästa till att med trötthet och resignation önska att jag inte heller förstod. Ja, jag önskar att jag kunde få en slags moralisk och politisk slöja över gula fläcken som gör att vissa saker i mitt synfält blev blockerade.

Under en längre tid har gått och funderat på hur mycket jag kostat hittills, hur mycket pengar jag gjort av med och på vad. Om vi hade levt i ett något senare skede i historien är det möjligt att pengar helt hade varit ersatta av krediter och kort. I sådana fall hade det rent teoretisk gått att spåra var och varenda kostnad, alla inköp jag gjort i hela mitt liv. Undrar just om det hade sagt något om den jag är vad jag gör och vem jag kommer bli. Rent teoretiskt sett så borde det vara just så. Hela samhället, det allmänna medvetandet tycks ju vara helt koncentrerat kring kommers och handel. Allting är en vara. Allt kan profiteras. Död. Glädje. Födslar. Klimakteriet. Det finns som jag ser det inte enda område av den mänskliga existensen som inte är öppen för kommers. Vissa vill ha det så. Mycket. Betydligt mer än vad som är fallet nu. Personligen är jag emot allt det där. Fick jag välja mellan ett bra jobb och tjusig villa eller ett ännu bättre jobb och tjusig lägenhet väljer jag totalt kärnvapenkrig. Varje gång.

Jag funderar lite på plastikoperation. Inte för min egen del utanför för min sambo som har börjat se riktigt saggig ut på senare tid. Det är nästan så att jag får skämmas när vi är ute på offentliga platser tillsammans. Något måste göras och det snart, innan det är försent menar. Men det kommer inte böi lätt det här. Den finansiella biten är inga problem, jag är nämligen framgångsrik entreprenör (uttalas angtreprenör) med många anställda under mig. Jag har också förbjudit min personal att gå med i något fackförbud (som borde förbjudas överhuvudtaget) och jag tvekar inte att avskeda de som råkar bli sjuka eller kritiserar mig på något sätt. Kvinnor som bli gravida eller bara för gamla ryker också på en gång. Fattas bara annat. Ådalen 31 säger jag bara! På den tiden visste man att handskas med obstinata arbetare ordentligt. Dessvärre gick utveckling tillbaka kraftigt och under många efter det. Men nu är det nya tider. Förhoppningsvis kan vi få lite mer moderna reformer det här landet något snabbare än vad som sker nu. Vi ska framåt, avskaffa omoderna avarter till regler och lagar som stadgar sådana befängdheter som att en företagsledare eller chef inte kan aga, prygla sina anställda när de gjort fel på något sätt eller bara för att man känner för det. Det ska veta sin plats nämligen. Ja direktören heter det.

Jag funderat en hel del på vad man kan göra för att öka, verkligen få fart på sin fettförbränning. Det måste finnas något sätt som inte involverar stenhård träning tycker jag. Jag har läst om en del naturpreparat som ska fungera bra men ibland vet man ju inte vad som marknadsföring och vad som är legitimt och verkar på riktigt. Jag har då inte någon vidare lust att lägga ner stora summor på något bluffpreparat som inte funkar. Egentligen får man väl erkänna så är ju träning och vanlig nyttig mat det bästa att gå ner i vikt och sedan stanna kvar på den idealvikten. Det finns ju hur många superkurer som helst som gör att man går ner x antal kilon på någon månad. Allt verkar frid och fröjd och sedan när man slutar med kuren och återgår till sin normala kost går man upp igen. Jag tror att det är ett ganska vanligt problem. Det kan inte bara vara jag som har upplevt det fenomenet det är jag säker på.

Varför måste alla olyckor komma på en gång i någon slags elakartad formation? Nu på en och samma gång har min bil gått sönder, kylskåpet krånglar och jag har inte pengar till reparationer för tillfället eftersom jag var sjuk ganska länge förra månaden. Nu är jag förövrigt sjuk igen verkar det som, jag tror att jag har en urinvägsinfektion på gång (för tredje gången i år). Det hela är en jobbig situation faktiskt. Jag måste ha bilen men som det ser ut nu har ju inte råd att fixa den. För ett par år sedan råkade jag utför en liknande situation. Då bröt jag benet, fick översvämning i lägenheten och inbrott i bilen på en och samma vecka. Jaja, men man ska inte klaga som min farmor brukar säga. Det är ju ingen som har dött i alla fall. Det fattas bara det förresten, att någon som jag tycker om dör nu, då överlever jag förmodligen inte själv.

Jag kan vackla väldigt mycket i tillvaron. Från dag till dag. En dag kan jag vara helt säker på att mina val har varit rätt och jag befinner mig på rätt plats livet, gör rätt sak. Några timmar senare kan helt plötsligt ”insikten” om att allt varit är fel, alla var jag gjort har varit fel. Jag är helt klart ämnad för något annat men sitter fast på livstid i ett slags ledans ekorrhjul. Mitt jobb som jag så längt tyckt om och värderat är fel på alla sätt och vis. Min framtid i den mån jag har någon ligger inom trasport eller forskning på sjukdomar som benskörhet och den själsdödande syssla som förpestar mina dagar nu. Så kan det fortsätta i långa perioder tills jag vaknar en morgon och inser att alla mina tankar och högt flygande planer på ett nytt liv har varit fel. Hela månader har jag bränt på rena dumheter, det är klart att jag inte ska ge mig in på något nytt. Nej, jag ska bli bättre på det jag gör. Ger jag mig bara tid, tillräckligt med tid för att förkovra mig inom mitt nuvarande fält kommer jag gå en lysande framtid till mötes. Tills cykeln börjar om alltså.